Isolering...

Jag å X hade en väldigt stor umgängeskrets, ett par R+C va våra bästa vänner. Alla våra vänner bodde i en annan stad men vi umgicks mycket ändå. R+C umgicks vi mest me, ibland blev d middag ibland bara kaffe men vi träffades flera gånger i veckan.

R visste om att X missbrukade kokain långt före mig...å även fler killkompisar visste om d. X har alltid vetat om min inställning till knark, jag har alltid sagt att jag skulle aldrig kunna va ihop me en knarkare. Därför så dolde han d väldigt väl för mig. Han visste att om jag skulle få reda på d så hade jag lämnat honom me en gång.

Så för att skydda sig själv umgicks vi allt mindre me våra vänner, han va rädd för att nån skulle råka försäga sig till mig. Jag blev mer å mer isolerad i vårt hem me barnen. Han kom på en massa ursäkter för att vi inte skulle kunna umgås me R+C. När R märkte att hans missbruk blev värre å värre försökte han att "hjälpa" mig. Han sa till X att antingen fick han sluta knarka eller så skulle han berätta för mig.

Men då blev X vansinnig å hotade R me att skjuta ihjäl honom å hans familj om han sa nåt till mig. Så då slutade vi umgås helt å hållet me R+C. Våra andra vänner som visste att X knarkade fick reda på att X hotat R så ingen annan ville/vågade umgås me oss eller kontakta mig. Han isolerade mig i hemmet för att ha kontroll över situationen, så jag inte råkade höra nåt jag inte skulle...

Jag blev inåtvänd...han bröt ner mig bit för bit å till sist klarade jag knappt av att ens gå till affären för att handla...d kändes som att alla människor tittade på mig å såg att d va nåt "fel" på mig. Jag mådde så psykiskt dåligt, å då ser man inte "verkligheten" som den e...

Idag umgås jag inte me nån av våra gamla "vänner"...jag har ingen kontakt alls me dom å vill inte ha d heller. Jag blev inte bara sviken av X utan även av våra "vänner"...