En blick räckte...

När X blev arg på mig kunde han ignorera mig i 2 dagar. Oftast va d om jag hade frågat honom om för mycket...va som händer å va han sysslade me...varför han inte kunde va hemma mer. Han visste att d va d värsta han kunde göra mot mig...tiga ihjäl mig. Å va han dessutom hemma när han va arg på mig så va d ännu värre än när han va borta. D blev mycket mer påtagligt...hans ignorans...

Men utåt sett så hade vi d bra. D va bara för mig att hålla god min för annars så blev han förbannad på mig å d resulterade då i ignorans å tystnad från hans sida. Om nån kom till oss när han va arg på mig så va d bara till att verka som vanlig å absolut inte säga något negativt. Skulle jag råka säga nåt "fel" så visade han mig me en blick att jag skulle hålla käften...d räckte me en blick från honom...

När t.ex svärföräldrarna dök upp så va jag tvungen att låtsas som inget...mitt X behandlade mig som förr i tiden, visade sin kärlek, kramade om mig, skojade å skrattade. Men så fort svärföräldrarna gått å ytterdörren stängdes...då "stängdes" jag oxå ute igen...då fortsatte han sin ignorans lika lätt som att tända å släcka en lampa.

Att inte bli sedd eller hörd av den man älskar e så smärtsamt...för honom va d bara ett av hans sätt för att kontrollera mig...