Visst har jag kommit långt...men jag tror inte att jag någonsin kan bli samma människa igen...eller jag vet! Jag förlorade mig själv...min själ, min personlighet, min gnista.

Jag har sörjt, verkligen gråtit över mitt gamla jag som inte finns längre. Jag försöker att acceptera mig själv som jag e nu, men undrar ibland om detta e jag...kommer jag förbli så som jag e nu...

Jag funderar väldigt mycket över hur man börjar leva igen...d e svårt att bli levande igen när man har varit "död" i så många år, har glömt hur man gör eller hur man är.

Jag e rädd för att jag inte ska kunna känna något för en kille/man igen. Att jag älskar mina barn e en helt annan sak, en annan sorts kärlek...

Tiden får utvisa...men tänk om tiden inte räcker till...