Isolering...

Jag å X hade en väldigt stor umgängeskrets, ett par R+C va våra bästa vänner. Alla våra vänner bodde i en annan stad men vi umgicks mycket ändå. R+C umgicks vi mest me, ibland blev d middag ibland bara kaffe men vi träffades flera gånger i veckan.

R visste om att X missbrukade kokain långt före mig...å även fler killkompisar visste om d. X har alltid vetat om min inställning till knark, jag har alltid sagt att jag skulle aldrig kunna va ihop me en knarkare. Därför så dolde han d väldigt väl för mig. Han visste att om jag skulle få reda på d så hade jag lämnat honom me en gång.

Så för att skydda sig själv umgicks vi allt mindre me våra vänner, han va rädd för att nån skulle råka försäga sig till mig. Jag blev mer å mer isolerad i vårt hem me barnen. Han kom på en massa ursäkter för att vi inte skulle kunna umgås me R+C. När R märkte att hans missbruk blev värre å värre försökte han att "hjälpa" mig. Han sa till X att antingen fick han sluta knarka eller så skulle han berätta för mig.

Men då blev X vansinnig å hotade R me att skjuta ihjäl honom å hans familj om han sa nåt till mig. Så då slutade vi umgås helt å hållet me R+C. Våra andra vänner som visste att X knarkade fick reda på att X hotat R så ingen annan ville/vågade umgås me oss eller kontakta mig. Han isolerade mig i hemmet för att ha kontroll över situationen, så jag inte råkade höra nåt jag inte skulle...

Jag blev inåtvänd...han bröt ner mig bit för bit å till sist klarade jag knappt av att ens gå till affären för att handla...d kändes som att alla människor tittade på mig å såg att d va nåt "fel" på mig. Jag mådde så psykiskt dåligt, å då ser man inte "verkligheten" som den e...

Idag umgås jag inte me nån av våra gamla "vänner"...jag har ingen kontakt alls me dom å vill inte ha d heller. Jag blev inte bara sviken av X utan även av våra "vänner"...

Tur...???

När jag hade talat om för X att jag ville skiljas bodde vi i hus. Här var vi bor e d inte lätt att få tag i en lgh, å typiskt så fick X lgh före mig, jag bodde kvar i huset. Jag lät honom ta va han ville av möbler...jag brydde mig inte...ville bara bli fri från honom på ett så skonsamt sätt som möjligt. Eftersom d va X som stod för huslånen själva så ville han sälja huset så fort som möjligt, han sket väl i om jag hade fått lgh eller inte. Jag hade en plan B om jag inte hade fått tag i en lgh å d va att bo i mina föräldrars datorrum, X ville att jag skulle bo hos honom...han ville inte släppa mig. Så att han ville sälja snabbt va bara ett sätt för honom att försöka hålla kvar mig.

Första natten från huset sov jag faktiskt över hos X. Jag försökte va "snäll" så han inte skulle bli arg. Även om vi var gifta å jag skulle ha hälften av pengarna vid försäljningen av huset så litade jag inte på att jag skulle få d. Jag visste att han hade en massa skulder...knarkskulder...skulder till mc-klubben. Dagen efter frågade han mig om jag ville sova över ytterligare en natt men jag kände att jag måste bort från honom. Jag sa nää, d e bättre jag sover hos mina föräldrar å d gjorde jag...

Efter första natten hos mina föräldrar ringer X mig, han frågar hur d e me mig å jag svarar att d e bra. Själv va han jätte-trött för han hade inte sovit på hela natten. Jag frågade varför inte? Då svarar han mig lugnt å sansat:

- Jag började tänka på dig igår kväll å blev så förbannad på dig att jag ville slå ihjäl dig! Jag va så förbannad att jag inte kunde sova, jag bara malde å gick runt i lgh hela natten. D va en jävla tur att du inte va här för då hade jag slagit ihjäl dig.

Jag visste inte va jag skulle svara...säga...då sa han:- Men jag har lugnat ner mig nu...nu e jag bara trött. Så jag sa till honom att han skulle gå å lägga sig, sova ut...att han behövde d, å han höll me mig. Jag vet att han måste ha varit påverkad av kokain under den natten, för vilken "normal" person e vaken en hel natt för att man e förbannad.

Såå jaa...d va tur att jag inte va där för han hade slagit ihjäl mig...

En blick räckte...

När X blev arg på mig kunde han ignorera mig i 2 dagar. Oftast va d om jag hade frågat honom om för mycket...va som händer å va han sysslade me...varför han inte kunde va hemma mer. Han visste att d va d värsta han kunde göra mot mig...tiga ihjäl mig. Å va han dessutom hemma när han va arg på mig så va d ännu värre än när han va borta. D blev mycket mer påtagligt...hans ignorans...

Men utåt sett så hade vi d bra. D va bara för mig att hålla god min för annars så blev han förbannad på mig å d resulterade då i ignorans å tystnad från hans sida. Om nån kom till oss när han va arg på mig så va d bara till att verka som vanlig å absolut inte säga något negativt. Skulle jag råka säga nåt "fel" så visade han mig me en blick att jag skulle hålla käften...d räckte me en blick från honom...

När t.ex svärföräldrarna dök upp så va jag tvungen att låtsas som inget...mitt X behandlade mig som förr i tiden, visade sin kärlek, kramade om mig, skojade å skrattade. Men så fort svärföräldrarna gått å ytterdörren stängdes...då "stängdes" jag oxå ute igen...då fortsatte han sin ignorans lika lätt som att tända å släcka en lampa.

Att inte bli sedd eller hörd av den man älskar e så smärtsamt...för honom va d bara ett av hans sätt för att kontrollera mig...

"Järnbitar"...

X hade förlåtit mig å bestämt sig för att "behålla" mig. Jag skulle börja me anti-depressiva tabl. å d skulle enligt läkaren ta ca. 2 veckor innan dom började verka. Jag fick även lugnande tabl. till mina ångestattacker. D låter märkligt men X va min trygghet å jag bad honom om att va hemma hos mig tills tabl. började verka. Han såg hur dåligt jag mådde å lovade att stanna hemma hos mig...2 dagar....2 dagar va han hemma hos mig, sen va han iväg igen som innan...

Mina ångestattacker blev värre när han inte va hemma, dom kunde sitta i hela dagen även om jag tog lugnande. Hjärtat började slå fortare, allting inom mig knöt sig, speciellt bröstkorgen...jag fick svårt för att andas, jag fick yrsel, jag grät okontrollerat å jag va rädd...så rädd utan att veta varför egentligen...

Jag försökte att hantera d själv...jag försökte verkligen men när d blev för hemskt så ringde jag till X för att höra hans röst å d lugnade mig. D kändes tryggt att höra hans röst. Så d blev att jag ringde å messade honom mycket iom jag mådde så dåligt som jag gjorde.

När jag en av gångerna ringde honom så blev han förbannad på mig...han röt åt mig i telefonen att nu fick jag fan sluta ringa honom, han hade inte tid att prata me mig...han klickade luren i örat på mig å jag mådde ännu sämre. Så efter den gången så blev jag rädd för att ringa eller messa honom...rädd för att han skulle bli arg på mig...

X kommer hem en dag me en påse, han sätter sig å soffan me påsen bredvid sig. Jag undrar va han har för nåt i påsen? Han svarar mig: "Järnbitar". D skulle bli razzia på klubben å han fick ta dom me sig hem för att gömma undan dom. Jag blev rädd å tänkte: "Nu jävlar!!! Nu jävlar har han fått nog av mitt ringande å messande...han kommer skjuta ihjäl mig". Jag tänkte att han ljuger säkert eftersom han ljugit mycket för mig så jag frågade honom om jag fick gömma dom? Jag ville se hur han reagerade...hade han svarat nej så va jag säker på att jag skulle dö. Men han svarade ok å jag tog påsen från honom å gömde på ett ställe som jag tyckte va säkert.

Fortfarande än idag kan jag få ångest när jag ska messa nån...jag e rädd för att personen ska bli arg på mig...så svårt att bli av me den känslan...

Hans spelande...

När man e spelberoende å dessutom missbrukar kokain så blir man egoistisk. Man bryr sig inte om nån annan än sig själv...inte ens sina barn...

Då d va som värst med hans spelande å missbruk fick jag ätstörningar, inte för att jag inte ville äta men han tog alla våra pengar. Jag fick ungefär 1200 kr i månaden att handla mat för, inga räkningar blev betalda...

Oftast var han inte hemma så när jag gjorde middag blev d att jag lät bli att äta för att d skulle finnas mat till barnen dagen efter oxå. Jag drack kaffe å tog nån macka, kaffe e ganska mättande. Utåt sett försökte jag hålla masken...att allt va bra, mitt X tyckte inte att andra hade me att göra hur illa d egentligen va. Men min mamma märkte så hon kunde ringa mig å fråga va vi skulle äta till middag. När jag svarade att jag inte visste så sa hon till mig att komma hem till henne för hon hade mat i frysen som vi kunde få. När jag väl åt så va d svårt att få ner, magsäcken krymper å jag fick skuldkänslor gentemot barnen...tänk om d inte räckte till dom till dagen efter...

X hade ett dagtidsjobb men skötte d inte speciellt bra. En lördag dyker X chef upp hemma hos mig. X va så klart inte hemma men han sa att han ville prata me mig. Han hade en massa papper me sig å jag undrade så klart va d va för nåt. Han visade mig att d va kontoutdrag från firmakortet som mitt X hade. X hade förskingrat 120 000 kr från firman. Jag bröt ihopa å började gråta. Vi har känt chefen i många år å han e verkligen en bra person. Han visste att X spelade, dom flesta uttagen va gjorda på pubar å pizzerior var d finns spelmaskiner.

Men chefen va villig att ge X en chans. Han skulle få betala av skulden å gå på en spelmissbrukar-förening om han inte ville göra d så skulle chefen polisanmäla honom. Chefen menade att d va d enda sättet att få stopp på honom å jag höll med. Vi avtalade att jag skulle messa chefen när X va hemma å då skulle han komma hem till oss å ta tag i honom. Chefen hade försökt prata me X men när han försökte så "flydde" X, så vi bestämde att inte säga nåt.

X kom hem på söndagen å jag skyndade mig att i smyg messa hans chef. När hans chef kom så låg X på soffan, han reste sig inte ens. Chefen frågade om han visste hur mycket pengar han hade plockat ut på kontot. Han svarade att d va väl ungefär 30-40 000kr....nää, sa chefen...120 000 kr. X rörde inte en min....han såg likgiltig ut å svarade bara...jaså, e d så mycket...

Chefen sa till honom om d två alternativen han hade att välja på. X valde att betala av å försöka reda upp allt...men att han missbrukade kokain visste vi inte då...

Visst har jag kommit långt...men jag tror inte att jag någonsin kan bli samma människa igen...eller jag vet! Jag förlorade mig själv...min själ, min personlighet, min gnista.

Jag har sörjt, verkligen gråtit över mitt gamla jag som inte finns längre. Jag försöker att acceptera mig själv som jag e nu, men undrar ibland om detta e jag...kommer jag förbli så som jag e nu...

Jag funderar väldigt mycket över hur man börjar leva igen...d e svårt att bli levande igen när man har varit "död" i så många år, har glömt hur man gör eller hur man är.

Jag e rädd för att jag inte ska kunna känna något för en kille/man igen. Att jag älskar mina barn e en helt annan sak, en annan sorts kärlek...

Tiden får utvisa...men tänk om tiden inte räcker till...