Jag e bara så ledsen...trött...ensamen...

Beslut fattat å framlagt!

Jag har pratat me X om barnen. Jag sa till honom att i lördags va sista gången som han valde bort dom...nu e d vi som väljer bort honom! Jag berättade att jag pratade me ungarna i söndags å att dom blir besvikna varje gång som han lovar att ha dom för att sen bara skita i d. Så jag frågade barnen om jag skulle sätta stopp för d å dom ville att jag skulle göra d.

Så jag sa till honom att han får inte ha barnen, han får inte lova dom något överhuvudtaget! Han kan komma hem till mig om han vill träffa dom å han kan ha dom nåna timmar då å då. Han kan inte hålla på att dra dom in å ut ur sitt liv som d passar honom. Barnen mår inte bra av d å eftersom han inte tar nåt ansvar så måste jag göra d.

Vi har redan levt i kaos utan nån struktur eller vardagsrutiner å vi orkar inte d mer. Barnen behöver rutiner å struktur för att känna sig trygga. Dom blir otrygga av X velande...ska han ha dom eller ska han inte ha dom...dom har tålmodigt väntat i ovisshet allt för många gånger...nu e d slut!!!!

Samtidigt som d känns bra att ha sagt till honom så känns d ändå sorgligt...sorgligt hur en "pappa" inte vill ta ansvar för sina barn...

NÄR SKA HAN VAKNA!!!!!!!

Här under sommaren (-09) har X skärpt till sig. Han har slutat me kokset å all kriminalitet. Även om han har varit ett svin mot mig så vill jag ändå att han ska ha kontakt me våra barn...har alltid tyckt att d e barnens rätt att få träffa sin pappa.

Så under sommaren började han ha dom en natt varannan helg...d blev väl 3-4 ggr. Jag märkte på sonen att han började få tillbaka tilliten för honom, han e 13 år å minns mer från när X å jag va gifta än va min 9-åriga dotter gör. Sonen har mer eller mindre "släppt" sin pappa för flera år sen...så att se honom börja lita på honom igen kändes bara såå bra. X har svikit barnen så många gånger...lovat å lovat för att sen bara skita i d...

Meen...först så flyttar X knarkande lillebror in hos honom, å då kunde/fick han inte ha barnen. Sen så fick han nytt jobb å skulle "komma in" i d. Jag har haft mycket tålamod... Nu har hans lillebror flyttat, han har jobbat ett tag nu å allt ska så att säg va lugnt...va gör han då?

Joo, han tar upp sin kriminella bana igen! Men bara "lite" som han själv uttrycker d!

Jag pratade me honom i fredags å då sa han att han skulle ha ungarna lör-sön, braaa...tänkte jag. På lördagen vid 16.00-tiden hör han av sig att han inte kan ha dom ändå för d skulle antagligen komma "grejor" på kvällen. Ännu en gång väljer han att inte ha sina barn!

Han "lyfter" upp dom me kärlek å uppmärksamhet för att sen bara "tappa" dom i golvet. Va faaan...hur kan man göra så???????

Jag måste göra något åt detta, d e mitt ansvar att se till att mina barn mår bra! Men jag vet inte riktigt hur ännu...jag vet bara att jag måste göra nåt!

Visst har jag kommit långt...men jag tror inte att jag någonsin kan bli samma människa igen...eller jag vet! Jag förlorade mig själv...min själ, min personlighet, min gnista.

Jag har sörjt, verkligen gråtit över mitt gamla jag som inte finns längre. Jag försöker att acceptera mig själv som jag e nu, men undrar ibland om detta e jag...kommer jag förbli så som jag e nu...

Jag funderar väldigt mycket över hur man börjar leva igen...d e svårt att bli levande igen när man har varit "död" i så många år, har glömt hur man gör eller hur man är.

Jag e rädd för att jag inte ska kunna känna något för en kille/man igen. Att jag älskar mina barn e en helt annan sak, en annan sorts kärlek...

Tiden får utvisa...men tänk om tiden inte räcker till...

Jag blev väckt av en liten hand som smekte mig ömt på kinden...och hörde min dotters röst: -Mamma...du drömde...du skrek...

Dessa förbannade mardrömmar!!!

Min dotter e 8 år och jag har en son som e 12 år.  Jag har dom på heltid, jag gör allt för att skydda dom...men att dom får uppleva sin mamma liggandes och skrika p.g.a mardrömmar...d kan jag inte skydda dom mot...